Plommonträdets överlevnadssaga

Välkommen till min plommonträdsäventyr, där jag delar med mig av mina misstag, mina lärdomar och en stor dos självironi. Om du har ett trädgårdsintresse och vill undvika samma fallgropar som jag har stört i under åren, så häng med!

Det började med att vi, när vi köpte huset, helt ovetande fick med oss ett plommonträd som såg ut att ha överlevt både det ena och det andra. Med grenar som stack ut åt alla håll och kanter var det här verkligen inget träd för den stilmedvetne trädgårdsmästaren. Vår skörd var också i det närmaste obefintlig, och det lilla vi fick var mest känt för att vara maskens snabbmatsrestaurang.

Så rullade åren på, med maskhål i plommonen och en käpphäst om att det skulle vara roligt att ha ett träd som inte gav oss någonting. Tills 2021, då plötsligt skördens gudar bestämde sig för att skänka oss en enorm plommonbom. Det var så mycket frukt att trädet inte kunde hantera det och gick sönder av glädje. Tre av de fyra bärande grenarna brast, och vi stod där med en överflöd av plommon och en handfull burkar hemmagjord rom- och madeirainlagd plommon (recept kommer i ett senare inlägg, lovar!). De flesta plommonen hamnade dock som vanligt i komposten. Och det fanns nästan ingenting kvar av trädet.

Men jag, som den envisa trädgårdsentusiasten jag är, bestämde mig för att ge det här trötta trädet en andra chans. Jag drog fram sågen och bortsåg resterna av de brutna grenarna och beskar resten av trädet rejält. Två år senare, denna sommar, stod vi där med ett prunkande träd som hade en väldigt tät krona (var det en fördel eller nackdel? Det är frågan). Den gamla delen blommade vackert och gav oss en riklig skörd, men du kan gissa vad som hände – tre fjärdedelar av frukterna ruttnade som vanligt innan de var redo att ätas. Då insåg jag (äntligen!) att något var fundamentalt fel med trädet.

Efter en djupdykning i internetdjungeln, upptäckte jag att mitt plommonträd var ett offer för två tuffa skadedjur: svampen monilia och plommonstekeln. Så vad hade vi gjort för fel?

Fel nummer ett: Vi var lata med att plocka bort dåliga plommon. Istället för att ta hand om de ruttna frukterna, lät vi dem ligga kvar under trädet. Otroligt nog, både svampen och stekellarverna trivs i det där ruttna kaoset, och de övervintrar i marken. Så, lärdom nummer ett: plocka bort skräpet regelbundet, både från trädet och marken.

Fel nummer två: Vi ignorerade helt skadedjuren. Förutom den obehagliga överraskningen av att hitta larver i våra plommon, visste vi inte att skadedjuren också gjorde frukten mer sårbar för monilia.

Fel nummer tre: Vi struntade i att beskära trädet, vilket gjorde att kronan blev alldeles för tät. Det gav perfekta förhållanden för svampen att frodas i.

Så, vad är vår plan för att rädda detta träd och få njuta av en plommonfest nästa sommar? Först och främst har vi noggrant rensat både trädet och marken från dåliga och fallna frukter (även om det var lite för sent i år, men vi lär oss). Sedan har jag gett både trädet och marken en dos kumulus-behandling. Nästa steg är att gallra kronan och ta bort dåliga grenar. Till våren kommer vi att göra en serie kumulus-behandlingar, och efter den första behandlingen kommer vi att täcka marken under trädet med en markduk för att hålla stekellarverna i schack.

Mer om våra planer för nästa år kommer i ett separat inlägg. Håll utkik för fler plommonträdsäventyr! Har du själv brottats med liknande problem? Dela gärna med dig av dina erfarenheter och berätta vad som har fungerat för dig!